Ode till en pizzabagare

Theodor är världens finaste 4-åring.
Jag är ledsen, alla ni andra föräldrar till 4-åringar, men det finns ingen egenskap i världen som kan få någon annan att mäta sig med honom.
Du är ju partisk, kanske du tänker.
Absolut. Helt och hållet. Oreserverat och utan tvekan. Kanske till och med patriarkisk?

Hur som helst, på Trettondagsafton var vi trötta på julmat och då blev det hemlagad pizza. Theo hjälpte mig med att göra degen, sen tog han sin tillflykt till Kylarköping - den finaste lilla staden i Förgasare kommun - och alla hans bilar. Ni som vet vad jag pratar om vet, ni andra får se filmen Cars. Den och dess karaktärer är en stor del av Theos liv.
Efter att degen jäst fick Theo göra sin egen pizza. Det blev en Vesuvio och han var hur nöjd som helst. Det var ju inga som helst svårigheter, i alla fall inga helt oöverkomliga, att äta upp den sen.

Det finns ju inget bättre i hela världen än att göra sina barn glada. Det är bara så.

Till sist - förmodligen uppfyller inte detta inlägg kraven på en "ode" men det gör det samma, för det var en bra rubrik.