Jag - en pendlare

Det finns några saker som jag har haft svårt att se mig själv som. Ett exempel är hamburgervändare (dvs snabbmatsrestauranganställd). Missförstå mig inte, jag upskattar verkligen att det finns de som vill jobba med detta - hamburgare är ju gott. Jag kan bara inte tänka mig själv i en sådan karriär.
En annan sak jag trodde att jag aldrig skulle "bli" var en Stockholms-pendlare.
Runt 30 procent arbetspendlar i Sverige, och enligt Trafik i Mälardalen reser runt 45 000 personer in till Stockholm från andra län, varje dag. Största gruppen av dem kommer från Uppsala, och nu har jag anslutit mig till den gruppen.
Efter att ha åkt bil till jobbet i flera år, när man vet vad som väntar längs vägen. Vart man kan räkna med att få köra 20 km/h saktare än vad skyltarna visar, hur rödljuset vid Kungsängsleden/Rapsgatan fungerar, och exakt när man får värme i bilen, så kändes det lite ny-vuxet att knalla till busshållplatsen och sammanbitet hälsa på medresenärerna. Sammanbitet var ordet, då det var flera, flera minusgrader ute, och min orutin gav sig till känna när jag stod där och skakade av kylan i väntan på 5:an mot Centralstationen.

Väl på plats på min nya arbetsplats, i Citykyrkan på Adolf Fredriks kyrkogata, slogs jag av mitt utsiktsbyte, och blev rätt nöjd faktiskt. I fönstret till mitt rum skymtade jag hur himlen färgades av soluppgången och kutade upp på taket och tog en bild med min mobiltelefon.
Det platta, men förvisso vackra, Uppsala har bytts mot takåsar, tinnar och kyrktorn i all oändlighet.
En ny och trevlig vy för att följa årstidernas ljusskådespel med öga och kamerasökare.