skip to main |
skip to sidebar
Det är väl en väldigt bra fråga. Och människorna på Filippinerna verkar göra det också. Aftonbladet TV kablade (det borde väl heta så när det är via internet?) i går ut nyheten om den katolske prästen Fernando Suarez som håller mirakelmöten, dit tusentals filippiner kommer varje gång mötena arrangeras.
Aftonbladets reporter har, som brukligt, svårt att hålla reda på begreppen.
"Han ska ha helande krafter och enligt de troende ska han bara genom sin fysiska beröring kunna få blinda att se och lama att gå."
Frågan om det är tragiskt eller komiskt att mer eller mindre sekulariserade reportrar i sin rapportering kan verka så grundligt förvånade och chockade inför kristna företeelser. Eller som aftonbladet-reportern säger: "annorlunda gåva".
Komiskt: Det händer ju över hela världen, varje dag, att människor får möta Guds kraft till kroppsligt tillfrisknande. Det är ju snarare något naturligt - inte annorlunda.
Tragiskt: Har vi som är kristna ett ansvar för göra dessa "annorlunda" och förundransvärda gåvor och företeelser kända, som vi dessutom har brustit i?
Hur som helst; i går kväll hade vi i Citykyrkan för femte gången sedan i höstas just Mirakelmöte. Jag vet att just den titeln sticker i ögonen på människor. Men faktum är att de enda som jag har hört kommentarer från angående titeln är kristna personer som försiktigt undrar om man verkligen måste kallad det för "Mirakelmöte"... finns det inget annat ord? Nej - det finns det ju inte, eller jo - kanske "Under- och teckenmöte" eller "Helandemöte" eller varför inte "Blinda ser och lama går-möte"?
Nu har vi ännu inte sett blinda se och lama gå, men vid varje tillfälle som vi samlats till Mirakelmöte har flera människor, direkt från gatan, fått både erfara och bevittna hur ben växt ut, smärta försvunnit i ett ögonblick och hur människor blivit helt fyllda av ny glädje i sina liv.
Ett skönt citat från gårdagkvällen är från några nykomlingar: "Är det väckelsemöte här i kväll eller? Bra, för vi har kommit för att bli frälsta."
Nåväl - nästa gång vi har vårt, som det verkar kyrkopolitiskt småprovocerande, Mirakelmöte är den 10:e februari kl 18:00. Kom gärna då och se hur Gud rör sig även i Sverige.
Återkommer här till en lite mer vettig bild på utsikten från min nya arbetsplats, Citykyrkans, tak, än min mobilbild som tidigare publicerats.
Bilden är (för dig som tycker det är intressant) helt obehandlad direkt från minneskortet. Har endast skalat ner den. Fotograferad kl 8:41 den 7 januari med en Canon EOS 350d, Canon EF-S 18-55 IS 1/100 sek, f/6,3, ISO100.
Theodor är världens finaste 4-åring.
Jag är ledsen, alla ni andra föräldrar till 4-åringar, men det finns ingen egenskap i världen som kan få någon annan att mäta sig med honom.
Du är ju partisk, kanske du tänker.
Absolut. Helt och hållet. Oreserverat och utan tvekan. Kanske till och med patriarkisk?
Hur som helst, på Trettondagsafton var vi trötta på julmat och då blev det hemlagad pizza. Theo hjälpte mig med att göra degen, sen tog han sin tillflykt till Kylarköping - den finaste lilla staden i Förgasare kommun - och alla hans bilar. Ni som vet vad jag pratar om vet, ni andra får se filmen Cars. Den och dess karaktärer är en stor del av Theos liv.
Efter att degen jäst fick Theo göra sin egen pizza. Det blev en Vesuvio och han var hur nöjd som helst. Det var ju inga som helst svårigheter, i alla fall inga helt oöverkomliga, att äta upp den sen.
Det finns ju inget bättre i hela världen än att göra sina barn glada. Det är bara så.
Till sist - förmodligen uppfyller inte detta inlägg kraven på en "ode" men det gör det samma, för det var en bra rubrik.
Det finns några saker som jag har haft svårt att se mig själv som. Ett exempel är hamburgervändare (dvs snabbmatsrestauranganställd). Missförstå mig inte, jag upskattar verkligen att det finns de som vill jobba med detta - hamburgare är ju gott. Jag kan bara inte tänka mig själv i en sådan karriär.
En annan sak jag trodde att jag aldrig skulle "bli" var en Stockholms-pendlare.
Runt 30 procent arbetspendlar i Sverige, och enligt Trafik i Mälardalen reser runt 45 000 personer in till Stockholm från andra län, varje dag. Största gruppen av dem kommer från Uppsala, och nu har jag anslutit mig till den gruppen.
Efter att ha åkt bil till jobbet i flera år, när man vet vad som väntar längs vägen. Vart man kan räkna med att få köra 20 km/h saktare än vad skyltarna visar, hur rödljuset vid Kungsängsleden/Rapsgatan fungerar, och exakt när man får värme i bilen, så kändes det lite ny-vuxet att knalla till busshållplatsen och sammanbitet hälsa på medresenärerna. Sammanbitet var ordet, då det var flera, flera minusgrader ute, och min orutin gav sig till känna när jag stod där och skakade av kylan i väntan på 5:an mot Centralstationen.
Väl på plats på min nya arbetsplats, i Citykyrkan på Adolf Fredriks kyrkogata, slogs jag av mitt utsiktsbyte, och blev rätt nöjd faktiskt. I fönstret till mitt rum skymtade jag hur himlen färgades av soluppgången och kutade upp på taket och tog en bild med min mobiltelefon.
Det platta, men förvisso vackra, Uppsala har bytts mot takåsar, tinnar och kyrktorn i all oändlighet.
En ny och trevlig vy för att följa årstidernas ljusskådespel med öga och kamerasökare.
