No more blogger...

Nu har jag gett upp Blogger - tyvärr...
Word Press har vunnit min gunst - det är ett helt makalöst verktyg ju.
Nu hittar du mig här i stället samuelbjork.wordpress.com

Jag ber därför ödmjukast att du uppdaterar dina bokmärken och länkar från din blogg osv... Här kommer inget att hända någonsin mer, men däremot på min nya blogg.

Så Google - tack för den här tiden.

So long.

Att motarbeta vårkänslorna

Det är ju inte så ofta man vill göra det - motarbeta dom alltså. I går föll jag för dom och satt på nödutgångsavsatsen på 5:e våningen utanför fönstret på mitt kontor och drack kaffe i morgonsolen - gissningsvis var det 15-18 grader varmt, men det är nog egentligen inte gissningsvis - utan önsketänkande. Det var nog snarare max 10 grader, med tanke på den lite kyliga vinden.

Men - vad finns det då för skäl till att motarbeta vårkänslornas totala övertagande av själen? Jo: Völkl Supersport 6-star. Det är mina slalomskidor som jag ska åka på i Idre Fjäll om ett par veckor. Då vill jag fortfarande ha min "jag älskar snö och allt som finns runt den"-känsla kvar.
Förresten, till höger ser du hur de ser ut - mina fiiiiina skidor, som min underbara hustru claimade åt mig från en blocket.se-annons som bara legat ute i 10 minuter - massor och åter massor av cred till dig baby! Nu äger jag åter ett par slalomskidor, något jag inte har gjort sedan typ 1989, eller nåt liknande. För den vetgirige så är de 175 cm långa med en radie på 15,9 meter. Profilen är 114-68-99.

Att tillägga - jag har ju hunnit stuka handen med dom på mig också. Det gjorde så vansinnigt ont. Har fått handleden röntgat två gånger för att helt utesluta benbrott. Det är bara inse att man inte är så jibb som man en gång trodde att man var...

Tror du på mirakler?

Det är väl en väldigt bra fråga. Och människorna på Filippinerna verkar göra det också. Aftonbladet TV kablade (det borde väl heta så när det är via internet?) i går ut nyheten om den katolske prästen Fernando Suarez som håller mirakelmöten, dit tusentals filippiner kommer varje gång mötena arrangeras.
Aftonbladets reporter har, som brukligt, svårt att hålla reda på begreppen.
"Han ska ha helande krafter och enligt de troende ska han bara genom sin fysiska beröring kunna få blinda att se och lama att gå."
Frågan om det är tragiskt eller komiskt att mer eller mindre sekulariserade reportrar i sin rapportering kan verka så grundligt förvånade och chockade inför kristna företeelser. Eller som aftonbladet-reportern säger: "annorlunda gåva".

Komiskt: Det händer ju över hela världen, varje dag, att människor får möta Guds kraft till kroppsligt tillfrisknande. Det är ju snarare något naturligt - inte annorlunda.
Tragiskt: Har vi som är kristna ett ansvar för göra dessa "annorlunda" och förundransvärda gåvor och företeelser kända, som vi dessutom har brustit i?

Hur som helst; i går kväll hade vi i Citykyrkan för femte gången sedan i höstas just Mirakelmöte. Jag vet att just den titeln sticker i ögonen på människor. Men faktum är att de enda som jag har hört kommentarer från angående titeln är kristna personer som försiktigt undrar om man verkligen måste kallad det för "Mirakelmöte"... finns det inget annat ord? Nej - det finns det ju inte, eller jo - kanske "Under- och teckenmöte" eller "Helandemöte" eller varför inte "Blinda ser och lama går-möte"?
Nu har vi ännu inte sett blinda se och lama gå, men vid varje tillfälle som vi samlats till Mirakelmöte har flera människor, direkt från gatan, fått både erfara och bevittna hur ben växt ut, smärta försvunnit i ett ögonblick och hur människor blivit helt fyllda av ny glädje i sina liv.
Ett skönt citat från gårdagkvällen är från några nykomlingar: "Är det väckelsemöte här i kväll eller? Bra, för vi har kommit för att bli frälsta."
Nåväl - nästa gång vi har vårt, som det verkar kyrkopolitiskt småprovocerande, Mirakelmöte är den 10:e februari kl 18:00. Kom gärna då och se hur Gud rör sig även i Sverige.

Uppdatering om utsikten

Återkommer här till en lite mer vettig bild på utsikten från min nya arbetsplats, Citykyrkans, tak, än min mobilbild som tidigare publicerats.
Bilden är (för dig som tycker det är intressant) helt obehandlad direkt från minneskortet. Har endast skalat ner den. Fotograferad kl 8:41 den 7 januari med en Canon EOS 350d, Canon EF-S 18-55 IS 1/100 sek, f/6,3, ISO100.

Ode till en pizzabagare

Theodor är världens finaste 4-åring.
Jag är ledsen, alla ni andra föräldrar till 4-åringar, men det finns ingen egenskap i världen som kan få någon annan att mäta sig med honom.
Du är ju partisk, kanske du tänker.
Absolut. Helt och hållet. Oreserverat och utan tvekan. Kanske till och med patriarkisk?

Hur som helst, på Trettondagsafton var vi trötta på julmat och då blev det hemlagad pizza. Theo hjälpte mig med att göra degen, sen tog han sin tillflykt till Kylarköping - den finaste lilla staden i Förgasare kommun - och alla hans bilar. Ni som vet vad jag pratar om vet, ni andra får se filmen Cars. Den och dess karaktärer är en stor del av Theos liv.
Efter att degen jäst fick Theo göra sin egen pizza. Det blev en Vesuvio och han var hur nöjd som helst. Det var ju inga som helst svårigheter, i alla fall inga helt oöverkomliga, att äta upp den sen.

Det finns ju inget bättre i hela världen än att göra sina barn glada. Det är bara så.

Till sist - förmodligen uppfyller inte detta inlägg kraven på en "ode" men det gör det samma, för det var en bra rubrik.

Jag - en pendlare

Det finns några saker som jag har haft svårt att se mig själv som. Ett exempel är hamburgervändare (dvs snabbmatsrestauranganställd). Missförstå mig inte, jag upskattar verkligen att det finns de som vill jobba med detta - hamburgare är ju gott. Jag kan bara inte tänka mig själv i en sådan karriär.
En annan sak jag trodde att jag aldrig skulle "bli" var en Stockholms-pendlare.
Runt 30 procent arbetspendlar i Sverige, och enligt Trafik i Mälardalen reser runt 45 000 personer in till Stockholm från andra län, varje dag. Största gruppen av dem kommer från Uppsala, och nu har jag anslutit mig till den gruppen.
Efter att ha åkt bil till jobbet i flera år, när man vet vad som väntar längs vägen. Vart man kan räkna med att få köra 20 km/h saktare än vad skyltarna visar, hur rödljuset vid Kungsängsleden/Rapsgatan fungerar, och exakt när man får värme i bilen, så kändes det lite ny-vuxet att knalla till busshållplatsen och sammanbitet hälsa på medresenärerna. Sammanbitet var ordet, då det var flera, flera minusgrader ute, och min orutin gav sig till känna när jag stod där och skakade av kylan i väntan på 5:an mot Centralstationen.

Väl på plats på min nya arbetsplats, i Citykyrkan på Adolf Fredriks kyrkogata, slogs jag av mitt utsiktsbyte, och blev rätt nöjd faktiskt. I fönstret till mitt rum skymtade jag hur himlen färgades av soluppgången och kutade upp på taket och tog en bild med min mobiltelefon.
Det platta, men förvisso vackra, Uppsala har bytts mot takåsar, tinnar och kyrktorn i all oändlighet.
En ny och trevlig vy för att följa årstidernas ljusskådespel med öga och kamerasökare.

Levi 19 dagar och över 1 dm snö

Klockan är alldeles för tidigt för att vara lördag, strax efter 06 på morgonen. Har just burit vår underbara, nya, lilla - och inte alltid helt så nöjda med att somna själv i sängen - son, till sömns. Filip Levi Engelbrekt blir i eftermiddag 19 dagar gammal.
Ute har det under natten kommit drygt 10 centimeter snö och så fort jag såg det för nån halvtimme sen så tänkte jag på vår underbara, gamla, stora och inte heller alltid så helt nöjda med att somna själv i sängen - son, Theodor.

Theodor blev för 19 dagar sedan 4 år och stor kille. Som ni säkert räknat ut så tajmade vi in våra två pojkar på samma dag. Man ska göra det man är bra på: Pojkar den 3 november de år då det är skottår...
Givetvis blir det en rejäl pulkatur med Theodor efter frukost. Förmodligen med alla andra barn i Uppsala, särskilt om vi åker till Sunnerstagropen, men det får det vara värt. När han efter onsdagkvällens minimala snö insåg att vintern var i antågande så blev han så fruktansvärt glad och mycket ivrig att åka pulka och lära sig åka skridskor. Det senare kommer vi nog till efter julklappsutdelningen har jag en känsla av.

Hur som helst så fantastiskt rikt det är med två barn. Det är mer än dubbelt så rikt som det var med ett barn, även om det var obeskrivligt rikt att bara ha en liten kille som yr omkring. Väldigt svårt att omfatta känslorna kring detta mirakel, och helt klart ännu svårare att förmedla det vidare. Det kanske klyschiga bibelordet Se, barn är en Herrens gåva, livsfrukt en lön (Ps 127:3) är ju trots allt väldigt sant.

Och ja, nog sitter jag och kanske väntar på att eventuellt få åka ut och fota halkolyckor, även om jag defenitivt inte vill att någon ska skada sig i det svåra väglaget, eller på något annat sätt för den delen heller. Det är en märklig motsättning i att vilja fota så många olyckor och bränder som möjligt (min hobby www.utryckning-uppsala.se) och samtidigt inte vilja att någon ska skada sig.
Nåväl - medan jag funderar vidare på den filosofiska vinkelvolten tillsammans med en mugg kaffe så tackar jag för mig.

Goder morgon mitt herrskap!

Lunchpaus

En välbehövlig hamburgare i magen och en halvtidsrapport från Räddningsmässan kommer här.

Utanför C-hallen fanns Sala brand på plats och demonstrerade sin nya Släckbil BAS 1 - Sala Conceptline... Elegant värre.
Den är grymt cool. Kassettaket manövreras helt från en touchpanel längts bak i bilen. På panelen finns också en knapp som heter "Olycka". Trycker man på den så åker belysningsmasten och olycksskylten automatiskt upp och elverket startas. På förarplats finns en liknande panel för att styra larmanordningarna på bilen. Väl framme vid en olycka kan föraren trycka på samma knapp på sin panel, "Olycka", och när han har gått ur bilen och kommit bak för att sköta pumparna så är bilen redan grundriggad.

Bredvid fanns Cold Cut och tillsammans med Södra Roslagens Brandförsvar demonstrerade de sina skärsläckare. Med hjälp av vatten skar de igenom alla möjliga material - stål, betong och annat - för att snabbt kunna kyla ner brandhärder.
Temperaturen i demonstrationscontainern gick från drygt 500 grader till strax över 120 grader på 30 sekunder. Grymt effektivt.

Inne i hallen fick vi oss ett intressant samtal med en Key account manager på SRS om - håll i er: Rakel. Det har överlag varit intressant att prata med användare från alla håll och kanter om Rakel och hur det fungerar för dom. SRS-säljaren visade glatt den senaste Sepuraluren som nu är på godkänninsrunda hos KBM. Den har färgskärm, inbyggd bluetooth och lite andra fina grejer.
Väl därifrån snikade vi till oss varsin flaska Rakelvatten.

Mest folk har nog Polisens trevliga, mjuka och snälla insatsfordon Sandcat dragit. Den stod för allmän beskådning och man fick klättra lite, sitta, testa, klämma och gotta sig i den.

På plats på Räddningsmässan

Då är jag och Christian Hermanson på plats på Elmia. Transportveckan pågår för fullt och en av mässorna är Räddningsmässan.

Man kan lugnt säga att den inte är i närheten så stor som Lastbil 2008 som pågår samtidigt. Utanför huvudentrén mötte oss några coola trailerdragare.
Till exempel den här Volvon... Den är ju grym ju. Bakom chauffören finns en hel mindre husvagn i två våningar.

Nu beger vi oss från pressloungen till C-hallen och 6 000 kvm Räddningsmässa.

So long.

2 dagar och 2 timmar kvar...

...tills jag fyller 30.
Jag tror att det känns ok.
På fredag är jag också på Räddningsmässan på Elmia i Jönköping. Ska blir grymt roligt att gotta sig i blåljus en dag.
Jag återkommer defenitivt under dagen med lite bilder och axplock från mässan.

Ont i benen

Men glad ändå. Kom i mål i Midnattsloppet på 48:09 - med andra ord en förbättring från i fjol med 1 sekund!

Men fy va ont jag har i benen...

Nästa år tar jag bort åtminstone en sekund till.

Aftonbladet avslöjar one way-tecknet på övergångsställena

Aftonbladet TV avslöjar idag att Prisma teknik i Tibro som tillverkar knapparna vid övergångsställena medvetet har satt det kristna one way-tecknet på sina blå lådor. De "avslöjar" också att företaget helt är genomsyrat av kristen tro.

Kul att denna hemlighet har lyckats vara så bevarad inom kristenheten.

"Jesus är det bästa som kan hända dig", avslutar Jan Lund, vd för Prisma teknik.
Go Janne!

Nej, inte igår heller

Det blev inget spring i benen i går heller...
Desto mindre träningsverk idag.
Desto jobbigare på lördag, gissar jag.

Semestern börjar ta slut på jobbet...

Nu börjar semesterarna ta slut på jobbet och det blir tätare och tätare bland arbetsplatserna. Skönt, när det varit lite väl decimerat i ett par veckor.
Det är ju i och för sig inget mot hur decimerat det varit bland mina inlägg här i bloggen sen sist... Så - jag gör ett nytt försök att äntligen få till lite flöde här.

På lördag är det dags för Midnattssloppet igen. Det blir tredje året jag springer och risken är stor att jag inte på något sätt kommer ner i förra årets tid 48:10.
Decimerat är nämligen order för hur ofta jag sprungit sedan förra loppet. Det var i förrgår - och det känns i knäna idag... Ger mig ut igen i kväll och hoppas på det bästa på lördag. Som grädde på laxen (?) så ser det ut som att det ska regna i Stockholm på lördag kväll. Så roligt är det ju inte att springa så att man frivilligt gör det i regn.

Förresten, läs Tom Clancys böcker om Jack Ryan. Clancy är en fantastisk berättare.

Köln i ens drömmar...

För en månad sedan var jag och Frida i Köln. Vilken cool stad! Vi var bara nere i centrum under en söndageftermiddag, vilket betydde ingen shopping - söndagar är lika med stängda affärer. Men vi gick inte lottlösa - den fantastiska domkyrkan var ju öppen.

Staden Köln, eller som romarna gjorde den känd för 2000 år sedan - Colonia Claudioa Ara Agrippinensium (Claudius koloni och Agrippinas altare) - har en mycket intressant, och förvisso lång, historia.
År 39 f kr träffade Ubiistammen, som bodde vid floden Rhen, en överenskommelse med de romerska tryperna om att de skulle få slå läger vid flodens vänstra bank. Högkvareret kallades Oppidum Ubiorum - Ubiis bosättning. I det som kom att mer och mer bli en stad föddes Agrippina den yngre.
Hon blev sedemera den romerska kejsaren Claudius fru, och år 50 e kr begärde hon att platsen skulle upphöjas till en kolonis status. Därav Colonia Claudioa Ara Agrippinensium. (Historiska detaljer hämtade från Wikipedia).
Vännerna som tog oss med in till centrala Köln berättade att det är stört omöjligt att vid utgrävningar inte hitta något som visar på romartidens närvaro. Vid sidan av den stora domkyrkan finns det ett museum tillägnat den romerska eran i stadens historia. På display finns bland annat ett helt intakt mosaikgolv, på sin ursprungliga plats.

Besöket i der Kölnscher Dom var fantastiskt. Den är till att börja med knappt 150 meter lång och de båda tornen reser sig över 150 meter upp i luften. Ett par exempel på svenska domkyrkors i samanhanget lite blygsammare mått: Uppsala domkyrka, 118 meter lång 118 meter hög. Linköpings domkyrka, 108 meter lång och 108 meter hög.
Detaljrikedomen på byggnaden är enorm. I vartenda språng finns en figur och ingenstans finns något rakt eller slätt - allt är smyckat med spiror, krokar och krumelurer.
När vi väl kom in i kyrkan så var det vid den enda tidpunkten i veckan när högkoret var öppet för vesper (kvällsbön). Vi tassade fram och gjorde vårt bästa för att inte se ut som turister och det lyckades. Vi gick faktiskt bara någon meter ifrån det skrin i rent guld där man menar att de tre vise männens reliker finns bevarade (hur vet de egentligen att de var tre stycken?). Just av den anledningen (skrinet) vallfärdar hundratusentals människor varje år till Köln, många får aldrig se en skymt av skrinet.

Hur som helst - nu längtar man ju tillbaks till Köln av en annan anledning. Photo-Kina 2008. Världens största fotomässa som arrangeras i Köln Mässe i september. Skulle vara fräckt att åka dit och dregla över alla spännande nyheter och för den delen gamla standards.
Vi får väl se om man får turen att åka lite German Wings igen - de har ju så skojiga liverys på sina flygplan. Och så är det ju billigt också.

Polishelikopter i gamla färger utanför nya Polismuseet

För er luftfartygsintresserade så stötte jag på en lite efterlängtad uppföljare till en händelse för drygt ett år sedan. Då, den 3 mars 2007, var jag på Arlanda och fotade lite flygplan. Utanför Patria Helicopters stötte jag på en polishelikopter i gamla färger. Efter en kort undersökning när jag kom hem så var just den helikoptern registrerad som såld till Nya Zeeland och där senare avregistrad på grund av ett haveri. "Ärendet" togs till g-krafts forum för behandlig och där kunde konstateras att det var en gammal HKP 6 som skulle målas om och göras till en stolt front för det då blivande Polismuseet.

Igår, påväg till Etnologiska museet, så såg jag den! Så fin stod den där framför Tekniska museet, Polismuseets granne. Jag lär väl få anledning att besöka själva museet snart. Det invigdes i slutet av september förra året och erbjuder från april fasta visningar, öppna för allmänheten, på helgdagar. På tal om polishistoria - surfa in på Statens ljud- och bildarkiv och kolla in den "spännande" verklighetsskildringen Polisbil 36. Den är inspelad 1962 och handlar om just Polisbil 36 i Stockholm. Filmen finns i mediaspelaren Guldkorn som ligger på startsidan. Ett stycke svensk Cops-historia.

Mycket nöje.

Björnungarna trivdes bättre inomhus...

Då har vi varit på Skansen och försökt skymta björnungarna. De gillade tydligen inte utelivet utan höll sig inne på lördagen. Men hur som helst så fanns det ju större björnar, vilket säkert impade på Theo mer än vad ungarna hade gjort.

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga turister. Det kan man slå fast efter bara någon timme på Skansen. Det var runt fem grader varmt och ganska blött i luften men det hindrade inte tyskar, italienare, centralasiater (osäker från vilket land de kom) och andra nationaliteter att fröjda sig över alla fantastiska svenska djur, särskilt der Elch (tyska: älgen).
Varenda gång man är på Skansen verkar det som att det är just älgen som det är mest kameror runt, min också naturligtvis - man vill ju inte vara en sämre turist än alla andra. Älgarna själva tyckte att klockan var fem i stängning och tog på sig sin "Vi gör oss så ointressanta som möjligt så får vi se om de drar snart"-attityd.

Nåväl - vi dissade djurens sovande konung och stötte på Skansens påfåglar - och lite turister med mobilkameror. Det blir säkert väldigt rättvisa bilder av en väldigt praktfull fågel.

Skansenbesöket var bara en del av helgen. Måste göra annat nu, återkommer senare...

Starta här

För här startar jag min blogg. Idag.

I dag firar jag och min underbara Frida 5 fantastiska år som gifta. Jag älskar dig Frida - mer än nånsin!

Det blir besök på Skansen och lite annat mys som underhåller både oss som vår lille kille Theo. Han är ju förvisso stor och stark som han visade igår när han sträckte upp armarna i luften, ställde sig på tå och knöt nävarna och sa: "Jag är stark!".

Igår var vi på Anna Christofferssons konsert på Katalin & All That Jazz i Uppsala. Frida gick tillsammans med Anna på SMI (Stockholms Musikpedagogiska Institut) och är med och körar på hennes senaste skiva. Skivan är mycket bra, och konserterna är ännu bättre (tycker jag). Missa inte nästa spelning i Göteborgs Konserthus på tisdag. Bandet under ledning av Pablo Donalde svänger nåt grymmt (Frida tvåa från vänster på bilden).

Så - nu var mitt första inlägg klart. Återkommer i morgon med Skansenbesöket. Björnungarna släpptes ut i veckan och om dom behagar visa sig idag blir det bilder här i morgon.